Jag spolar tillbaka tiden. Nakenbad i hotellpoolen. Upplyst kön som tappat sin gravitation. Sedan njöt vi av varandras kroppar. Omgivna av klor som trängde in i varenda por. Klor som hakade sig fast i våra hjärtan.

Han lämnade mig med ett ord på läpparna.
Ett ord som jag därefter googlade på sporadiskt. Som om jag skulle komma vidare i vår relation i hans frånvaro.

Nu i efterhand har det uppstått en klyfta mellan mig och omvärlden. En klyfta som jag under åren har försökt fylla igen. En desperat längtan efter närhet och en kraftig ängslighet som uppstår vid missförstånd.

Jag finner mig oftare och oftare under vattnet. Poolen, havet, badkaret.
Under vattnet finns inga tecken på människor. Det finns Inga ljud. Tystnaden är den sorgligaste musiken som existerar och jag är omgiven av den. Jag sluter ögonen och tänker att livet är ett äppelskrutt. Jag åt för mycket av mitt äpple. Nu finns det bara en liten kärna kvar. Den flyter där någonstans i poolen på ett hotell i utlandet.