Giftet hade antagligen börjat verka.
Hur det skulle manipulera mig var jag inte klar över. Hade bara en känsla av konstant ökad yrsel och vilsenhet och sedan inget alls.

Medan jag marscherade och fogade mig med de övriga funkade det ok. Men jag visste aldrig var vi befann oss eller vad vi gjorde eller vitsen med situationen.
Det var inte nog, fann jag mig själv yra så jag stack. Var ju tillräckligt omtöcknad för att våga det.

Efter att jag deserterat var jag tvungen att hålla mig i ständig rörelse för att hålla ett slags status quo i den tillfälliga tillvaron och lura kroppen att jag fortfarande marscherade med, att jag fortfarande var en foglig.

För ett tag funkade det.

Där var jag med giftet spridd i min kropp och själ. Oförmögen att värja den antagligen annalkande förintelsen, som jag trodde kom, och faktiskt nästan längtade efter.

Men den kom aldrig lyckades jag notera innan jag till slut sjönk ihop av utmattning.