Jag var fullständigt obekant med vad som egentligen hände och skedde runt om.
Tänkte väl också att här hade jag ingen och fick ingen, plats.
Intrycken som nådde mitt medvetande var redan så förvanskade och förljugna att de varje gång bekräftade sig själva och det värsta.
Och det blev det sanna.

Undvikandet och ensligheten blev den befriande passagen. Som ett öde och övergivet väntrum där världen hade slutat.
Mitt tillstånd var upphakat i en slags läge mellan. Men mellan vad hade jag ingen aning om eller ens tänkte på, men kanske mellan det förvanskade och det förljugna, för det var ju min värld.
Den sanna.

Och tomheten var total men proppfull av annat.
Det sanna.

Tänkande var det väl egentligen inget större fel på trots allt. Men vad hjälper det utan vittnesmål från utsidan.
Det var också det som oinbjudet slet sig in i funderandet och trängde ut riktiga aningar som distraherade.

Men det sannas riktighet var i alla fall under någorlunda lupp och koll.