Jag vet inte hur länge jag har spenderat min tid i den här kön, varenda sekund känns lika lång som en dag. Jag är lika otålig som alla andra. Vi pressar oss emot varandra i hopp om att få komma längre fram men hur mycket vi än står och trycker så händer det ingenting. Att trycka tar längre tid än att bara vänta, vi vet det och ändå kan vi inte låta bli att försöka komma längre fram.
Fram till HONOM. Han är det enda som ger oss alla hopp, hopp om att få lämna den här kön och den här vänthallen. Jag har inte haft turen att se honom, som de andra tjejerna längre fram i kön. Hur mycket jag än sträcker på mig så är kön för lång för att jag ska kunna se honom. Men tjejernas lycksaliga suckanden då dörren öppnas är tillräckligt för att jag ska kunna måla upp en bild i mitt huvud. Han påminner mig om en ängel.
För honom är jag antagligen bara en i mängden, ännu en stackars människa som trånar efter någonting hon aldrig kan få. En slav dömd att tjäna i hans rike i all evighet. Jag är så långt ner i näringskedjan som man kan komma och han skulle hellre tortera mig än att lägga ett ödmjukt finger på min kropp. Må han vara den mest fruktansvärda person som någonting har vandrat på denna jord men för mig så är han allt, just för att jag har tillåtelse att vara här. Jag vet inte hur länge jag kommer stå i den här kön, men så länge hans existens fortsätter att ge mig hopp så står jag kvar med ett leende på läpparna.