Jag gillade inte att stå där på scenen, själv, inför det fullsatta auditoriet.
Men jag älskade det på ett förödande sätt. .
Min kropp och min hjärna var definitivt inte överens men övertygade. 
Om eller över vad visste jag inte.

Det började dock bli trist att ständigt åskådliggöra dessa spektakel.
Att slentrianmässigt upprepa de avkunnade replikerna, att vandra fram och åter i strikt och färdig koreografi, att vackert fjäska för applåderna.
Detta blev mer och mer ett gissel.
Hade gärna gjort några uruppföranden. Kanske skrivit något själv och då inte bara monologer.
Men mitt kontrakt sa annat.
Sa dom i alla fall.
Hade inte fått se det nedskrivet.

Jag återvände till min loge.
Sjönk trött ner i soffan och smuttade på den redan öppnade champagnen.
Somnade strax och dialogen började ta form.
En dröm om en konversation -som jag bävade inför.
Ett samtal -med mig själv.