Jag hade passerat mycket och uppenbarat mig, -men ofta väldigt kryckaktigt.
Men denna dag haltade jag verkligen fram.

Fick ta sånt stöd som var mig tillgängligt, nästan bara för att resa mig upp.
Kanske berodde detta på mitt inte tillfälliga besök i de fundamentala krafternas universum och försöken där att stå rak. 
Jag tror det, för en övergång av det slaget görs inte obeivrat och utan påföljd.
Men det var ju en slags träningsvärk eller en växtvärk, livets sätt att hamna i samklang.
Gravitationen hade bara gjort sitt jobb, stabiliserat mina fötter mot jorden så att jag skulle kunna resa mig upp mot stjärnorna och skyn.

Så jag haltade vidare.
Under stjärnorna.