En ensam dam
Hon ensam var
Hon satt allen
I ljusets sken
Vid sitt bord
Där det stod
Vin som var rött
Och nu hon trött
Glaset hon tar till sin mun
Luften är kylig och tunn
En cigarett
Tänder hon lätt
Vacker en gång
Sjöng hon en sång
Allt hade hon fått
I livet som gått
Ändå hon såg
I ögat en våg
Av tårar som föll
För sorgens skull
Hjärtat föll in
I sorgen sin
Efter den tid
Som var en frid
Plötsligt det kom
Beslutet att ej börja om
Tiden för sen
För månens sken
Det är för svagt
Lyste så vagt
Månen var halv
På himlens varv
Kom där en man
Friade han
Tusen rosor röda så
Valde istället då
Hjärtats sista tusen hjärtslag få
Hjärtat tusen slag skulle slå
Det var det hon vänta på
Tusen slag
Tusen slag
Man väljer ibland
Att komma iland
Skeppen de gå
Seglade på
Havsytans blå
Nån gång nånstans
Plötsligt det fanns
En öppen hamn
Som skriver ditt namn
Ditt segel förs in
Tiden är din
Hjärtats segel också
Nån gång slutar att slå
Klaffen i blodet rött
Dess segel livet nött
Kvällen var sen
Allt är en del
Av något mer
Vinden blev ljum
Det blåste skum
Från hamnens rum
Horisonten brant
Stupande kant
Begynnande natt
Svärtan den satt
I hennes skratt
Mot kyparns skämt
Som dom skämtar jämt
Från hennes ben
I gatlampans sken
Speglade sig
Livet ikväll
Stegen hon gick
Fick hennes blick
Längs kvällens rand
I minnet en strand
I minnet hon såg
På stranden hon låg
De sista tusen slagen kom
För också dom
Räknades ut
Exakt till slut
I minnet stannade hon kvar
På den strand hon var
När hon var barn
Minnet hon tog
Modern som log
Mot henne då
Mot henne då