Åland, här är det hav och himmel som anger skala, under det att öar, kobbar och skär, fortfarande, till synes lite omtumlade och förvånade över att isen lät dem gå, tar ut riktning mot notlinjen och i varje ögonblick söker sin plats på partituret.
På mindre öar är havet alltid påtagligt närvarande och jag kan få för mig att man rör sig försiktigare, tar sina steg med lite större respekt, tacksam över att marken faktiskt bär.

Över 70 procent av vår planets yta består ju av vatten, och magman i jordens inre bär på nåder den tunna skål som föder allt liv. Det gör oss till öbor i en värld där allt pulserar, flyter och rör sig; som skeppsbrutna i en värld av vatten och eld.
Strandade överlevare är kanske ändå inte en bild som bottnar. Alla de människor som under årtusendena bott och verkat på Åland, har överlevt genom att framgångsrikt integrera och bli delaktiga i havets skiftande förutsättningar; en scenografi som med obesvärad lätthet fyller rummets alla dimensioner, också en fjärde, vi själva, då vi är komna ur, blir till, och lever av, vatten.

Barbro och jag tillbringade 5 dagar av vår semester på Åland och förvånades och gladdes över alla äppelodlingar och små museer. De kan tyckas som väsensskilda företeelser men har faktiskt mer gemensamt än vi först inser. De är var för sig koncentrat av mänsklig erfarenhet och insikt; korsade och inympade till att bli rika och välförgrenade nätverk närda av en djup mylla.
På mindre öar i hav och stora sjöar tycks de yttre förutsättningarna driva fram pregnanta kluster av kompetens; riggar trimmade för att kunna dra nytta av all den kunskap som lagras i en molnbank.

På Ålands sjöfartsmuseum i Mariehamn beundrade vi modellerna av de vackra allmogebåtarna; skapelser där varje linje följer en tankes kurva, koordinater formade av storm och is, nöd och hårt slit; men också av driftighet, entreprenörskap och lätta, solvarma vindar.
Plötsligt ligger jag raklång på golvet; jag har inte sett mig för och snubblat. När jag ser upp får jag syn på den mjukt böjda relingen på en av båtarna, tar ut riktningen, och reser mig upp.