Gravitationsfältet - rummet i sig - hade fluktuerat slumpmässigt, länge.
Tillvaron gick då inte längre att förutsäga och var den befann sig nästa dag visste ingen och heller inte vilka förhållanden som rådde mellan krafterna. 
Livets fas var kanske snart över.
Om detta fortsatte.

Biologiska kroppar och deras utveckling och anpassning kräver en slags lång långsiktig stabilitet, för deras jobb är att relatera till världen - rummet - läsa av den, förflytta sig i den,  reagera och agera i den. Och en sådan anpassning kräver att vissa parametrar är konstanta.

Någon avart till liv, konstigt nog, eller några individer inom denna avart försökte att tänka sig bort från rummet och låtsas om som om den inte var viktig , några andra till och med hyste en uppfattning om att rummet bara var en illusion.
Det kanske den var då.

Men det var inte livets uppfattning.
Den var bekymrad.