Jag var tvungen att bege mig  - dit, insåg jag och suckade.
Det fanns inga rundvägar längre och världen krympte.

Tanken om något brukar ofta vara mer skrämmande än det fysiska mötet med detta något, sägs det.
Och det kan ju kanske stämma. I alla fall verkar den fysiska verkligheten lättbemästrad och hanterbar, så länge inte... så länge inte andra var involverade.
Andra var dock skrämmande involverade och insnärjda i allt och överallt upplevde jag i min isolerade ensamhet.
Men som sagt så var jag tvungen att bege mig - dit.

Det visade sig att det skrämmande inte alls var det jag trodde eller var rädd för skulle ske.
Det var uppenbarelsen av allt jag längtade efter och drömde om.
Det var intensiteten i upplevelsen av att detta kunde bli verklighet, som skrämde mig.
En explosiv energi som riskerade att blåsa bort och rasera allt jag klängde och klamrade mig fast vid, allt jag ditills visste.

Ja, jag var tvungen att bege mig - dit.
Där var livet.