Tänk dig att du precis har köpt en ny tavla med motiv som föreställer livets alla konturer.
I ramen så finns det oändligt många sprickor men den håller ändå ihop och om ramen mot förmodan skulle spricka sönder helt så kan du fylla i med lite extra klister.
Föreställ dig sedan att du och tavlan ofrivilligt hamnar i en berg- och dalbana med bältet som enda trygghet.
Du kramphåller tavlan och försöker febrilt att minnas konturerna av ett liv men det är svårt att hänga med i dom tvära kasten.

Jag är ramen och du är en av alla konturer jag försöker förstå när mina tankar snurrar som värst.
Bältet är mina mediciner som får mig i balans.
Klistret är dom behovsmediciner som finns att tillgå när marken helt har rämnats sönder.
Berg- och dalbanan symboliserar min bipolära sida medans tavlan med konturer symboliserar min ADD-sida.

Varje morgon möter jag upp mina 7 vita riddare som till formen är helt olika.
Dom har alla samma mål och det är att lyfta mig uppåt.
Helst av allt hade jag velat avboka alla möten med dom men samtidigt så vet jag att utan dom skulle jag inte leva ett liv utan ständigt försöka överleva ett krig.
Utbrändhet, depression, sömnlöshet, stämningsstabiliserande behov etc.
Orsaken har ingen som helst betydelse.
Det enda som har betydelse är att du som medmänniska slutar upp med att ifrågasätta varför en del medicinerar vissa läkemedel mot psykisk ohälsa. (Så länge det inte går överstyr naturligtvis)
Jag gissar att du aldrig skulle komma på tanken att be en med hjärtbesvär att rycka upp sig och samtidigt säga att medicinen är onödig.
Oavsett om man har fysiska eller psykiska problem så förtjänar man samma respekt,
Alltid.