Visserligen somnade jag ofta in i en skrämmande värld men jag vaknade för det mesta upp i äventyrets efterspel eller kanske mitt i.
Men alltid full av ledtrådar och möjlig kunskap.
Denna potens varade oftast till några ögonblick efter att jag öppnade ögonen och blev rumplad av dagens förbindelser och åligganden.
Då var det redan för sent.
Till eller för vad visste jag inte men hade det gällt överlevnad så hade jag redan befunnit mig i paradiset, men nu gällde det något annat.
Det var detta inställsamma krumbuktande spektakel som skedde med öppnade ögon som skrämde bort mig.
Alla och allt liv höll på med sånt.
Även jag, men jag kunde och visste inget om det.
Jag hörde kanske tydligen inte till det som kallas för liv, definitivt inte till det som kallas för levande i alla fall.

Vad för något var jag då?

Jag la mig ner och väntade.
Denna gång förberedd.
Nästa äventyr var strax på gång.