Verbet känna måste vara det mest missbrukade verbet av alla. Vi känner det mesta. Vi känner av, vi känner till, vi känner in, vi känner efter, vi känner på oss, vi känner igen oss, vi känner oss lurade, vi känner oss dumma, vi känner oss redo, vi känner oss fattiga, vi känner oss stora, små, svaga, starka, smala, tjocka, vi känner oss utsatta, besatta och påsatta, vi känner oss delaktiga, vi känner oss ansvariga, vi känner oss otillräckliga, osv osv. Det vi säger när vi säger att vi känner oss på ett visst sätt är:
- jag tror att jag är ....... men jag vet inte om det stämmer
- jag vet att jag inte är ....... men jag KÄNNER mig så

Egentligen är det inga känslor, det är tankar.

Och nu känner jag mig trött. Här händer nåt intressant. Min kropp pratar med mig. Man kan känna sig trött mentalt också förstås. Men oavsett vilket så startar dialogen mellan kroppen/ knoppen och mig:

- Du är trött, du borde gå och lägga dig.
- Det är jag inte.
- Det är du visst, du ignorerar mina signaler!
- Nej, men jag är inte så trött att jag måste gå och lägga mig.
- Nej, du måste ingenting, du kan fortsätta vara vaken tills du somnar sittande.
- Ja, inte så länge kanske men en stund till...
- Men...

och så fortsätter dialogen tills jag blir så trött att jag måste gå och lägga mig
alternativt totalt ignorerar kroppen/knoppen och håller mig vaken hela natten.

Och då känner jag efter och gör det som känns bättre.