Som en svepande skönhet som liknades vid en ljuv sommardag, de söta daggen en bedårande ros så vandrade hon förutbestämt. Hennes tunna silkesklänning föll lätt över hennes trasiga och blödande fötter, hennes svepande lätthet svävade fram på den mörka grusvägen. Löven föll som gnistrande diamanter klädda i fuktighet och gräset glittrade likt ett vackert smycke och hon fortsatte finnas inom en smekande illusion som tog slut för århundrade sedan. Det anades brunt hår som föll som en slöja över hennes bara axlar, fylliga läppar och svarta ögon. Elegansen inom den syn som stod för en trasig skönhet inlindad i sin eviga sorg. Blundar blott ett ögonblick och hon försvann likt en sörjande ande bakom solens begynnande strålar.