Från skeppsbrutna tankar
hjälper mig ingen
Livets väggar kryper inåt
pressar mig mot sängen

På avvägar i själens metropol
finner mig ingen
Livets vägar slingrar sig undan
jag faller i terrängen

Här är jag kvarglömd
i livet före döden
På en resa genom ensamheten
där alla stopp är missöden

Flyter längs med epilogen
medan orden tittar på
I den kristallblåa dimman
som vägrar se dig gå