äntligen

inser vi

att vi är beroende av varann

när längtan själv talar ut sitt ivriga språk

vi smeker oss långsamt

och ser saknaden sakta dunstar bort

orden trasslar ihop sig

och blandas med bläcket i omvänd ordning

oerhört envisa är vi

erkännande är inget att bita sig i

men vi räknar noggrant våra ensamma fotspår

och drömmer om hur njutbart det borde vara

om vi kunde hålla om varann

utanför

pulserar den mysiga gatan