I novembernattens mörka kyla

Ligger resterna av alla bortglömda drömmar

De jag och många andra drömt

Bara för att förkasta dem när vardagen

Kommit ikapp med all sin realism

För vi är fångade i trygghetsnarkomanins grepp

Där vi följer normer som inte riktigt finns

Och i nattens tysta mörker söker vi skydd

Likt skygga rovdjur som vill hugga till

Ty allt för ofta offras den svaga till allmänhetens jubel

Medan vi alla i tystnad andas ut

Vi klarade oss den här gången också

Duktig flicka håller tyst om dåligt mående

Den sjuke vågar inte berätta hur ont det gör

När ovissheten om framtiden gnager sönder sömnen

Hårda killar spelar tuffa trots rädslan i bröstet

Låt ingen se din svaghet eller tårarna du gråter

Samhället målar upp ideal ingen kan leva upp till

Men alla ger ett sken av att sträva efter att uppnå

För vi är det tysta folket i landet lagom

Där det är en skam att våga stå upp för sig själv

Ty alla är vi lika inför jantelagen 

Och kanske är det bara vid helger som denna

När ljusen lyser upp kyrkogårdarna 

Då vi vågar se vad vi förlorat och har kvar

Som vi vågar vara svaga och drömma 

Om så bara för en endaste upplyst novembernatt