Jag föll och föll, mot något.
Antog jag.
Det måste ha varit så.

Tidigare hade jag kretsat runt, fallit runt, runt i en evig bana med konstant avstånd till, ja till allt.
Men nu föll jag på riktigt, mot något.
Vad vet jag inte.

Förbannelsen var bruten.
Jag föll.
Mot något.