i världen vi lever i är det ganska vanligt att springa iväg
som vuxen
bli ego
tycka att man offrat så mycket och tänka att nu är det min tur
då när man inser
att livet är rätt kort trotts allt
helt rätt många gånger
sååå oändligt mycket faktiskt man gjort gör som man inte borde gjort och bara borde släppa stoppa osv
tyvärr som jag skrivit om tidigare går detta ofta ut över dom där barnen
dom vi torkat snor på
älskat
avgudat
dom där små liven som en gång gjorde vårat liv fulländat
dom som faktiskt gjort oss medelålders människor som förvirrade står mitt i livet och undrar va fan som hände
till dom vi är idag
dom enda i hela världen som aldrig vad dom än säger kommer tycka att vi är oviktiga
de är dom och bara dom som kommer älska oss helt obegränsat tills vi dör och sakna oss oändligt sen


man lämnar aldrig känslan
att man älskar dom mest
att dom är viktigast
att dom kommer först
man lämnar aldrig någonsin det till dom att lista ut själva
inte ens då dom fräser
"far åt helvete" med ord eller utan
dom lämnar dig
och du SKA som förälder finnas där
oavsett
alltid
vad du än tror
eller en kort stund i ditt liv tänker
"det är min tur nu"
bara
så
det
är