I strålande brittsommarväder ska några gamla klasskamrater och jag åka till årets träff hos Gunilla. Vi har bestämt oss för att skippa bilen och ta tåget istället. Att köra bil  dit vi ska är ingen hit. Vi är visserligen inga vana tågresenärer, men tåget blir perfekt. Tågstationen ligger nära den gamla prästgården där Gunilla bor.

Vi strålar samman på perrongen och äntrar tåget som står redo. Vi, fyra äldre damer, ska betala för resan i en automat som sitter på en stolpe. Raskt försöker jag dra reskassekortet och meddela att jag är pensionär. Då ska jag bara betala 70 kr t/r. Naturligtvis fungerar den inte. De övriga tre försöker också betala. Men icke!

Vi ger upp och sätter oss tillrätta. Strax hörs en röst i en högtalare, som förkunnar att reseautomaten är ur funktion. Vi gnuggar glatt händerna. En sparad slant på sjuttio kronor, är inte att förakta när man är medlem i Pensionärsligan. Men hej, vad vi bedrog oss!

En manhaftig kvinna med en apparat i handen, kommer fram till oss för att kontrollera om vi betalat. Vi talar om att automaten är ur funktion. Då skulle ni sökt upp mig, påtalar hon myndigt. Det visste vi inte, svarar vi med en mun. Och det var alldeles sant.

Många spörsmål avhandlas under resan, som går fort. Dagen till ära har jag klätt mig i klänning. Med stay ups under. Strumpbyxor är det värsta jag vet. Grenen brukar hamna vid knäna. När vi går av tåget känns det som om strumporna börjar halka ned en bit. Lite i smyg drar jag upp dem. Vi promenerar genom en park med massor av sommarblommor. Möter lite folk.

Nu blir det kris! Strumporna glider längre och längre ned. För att lägga sig som en korv runt varje vrist. Ett sista försök att dra upp dem gör jag. Men det är lönlöst. Iklädd den fina klänningen, korvar runt anklarna, kritvita ben och högklackade pumps, vandrar jag vägen fram med mina skrattande klasskamrater som funderar på att bjuda ut mig till högstbjudande.

Snart är vi som tur är framme hos Gunilla, som också börjar skratta när hon ser min läckra uppenbarelse. Hon erbjuder mig att låna en sexig strumpebandshållare i rosa och svart med rosetter på. Jag ilar in på toaletten. Tar på mig strumpebands-hållaren. Rullar upp strumporna. Försöker förgäves fästa knäppena i strumporna. Det går inte! Går ut från toaletten. Drar upp klänningen och visar att det inte gick.

En av damerna med dålig syn, undrar om jag åkt hemifrån utan trosor. Det har jag naturligtvis inte gjort. Jag lämnar tillbaka strumpebandshållaren, som tyvärr inte gjorde någon nytta. Efter lite rotande i handväskan, hittar jag ett par  strumpbyxor, som jag tydligen tagit med som reserv. Tänk, att jag kunde vara så förståndig!

Kvällen fortsätter med god mat och gott vin. Och mycket prat och skratt. På väg till tågstationen för hemfärd, behöver jag varken frysa om benen eller skämmas. Strumpbyxorna sitter där de ska. Utom grenen. Men det syns ju inte.