vänder sig ut och in
hudkostymen för trång
livet har lagt lager till lager
av läder

skickligt maskerad
hudlösheten därunder
inkapslad
i den stora ensamheten

såret i självet
aldrig så påtagligt
som i stora sällskap
alla skrattar

vilse i egen bubbla
inte hemma någonstans
hemlös
hoptejpad
ojordad

öppnar upp för mycket
blottar svaghet
bränner sig

säger inget
orden fastnar på vägen ut
lets party

kroppens minne
bättre än hennes eget
internminne

skickligt maskerad
bakom masken
bakom sminket
spelar
huvudrollen i sitt eget liv

hon skulle kunna få en Oscar för rollen som sig själv

hon sugs obönhörligt nedåt
vägen har rasat
fina gatan
sönderbombad
ansikten trycks mot fönsterrutor
stirrar på henne
allting är stilla
bilden frusen
ögonblicket
stilla

bottenfruset

så lätt att blåsa omkull
bestulen
på sig själv

men hon reser sig
gång på gång
som en duracellkanin
hör dem skratta
bakom hennes rygg

hudlejon

surrealistiskt alltihop.

© Maria Marängsviss, 11 januari 2017