Mor är trött. Hon gav allt till Storebror. Han fick all uppmärksamhet, alla resurser. Sista förlossningen var hård. Komplikationer uppstod. Kroppen är fantastisk, kan överleva de mest traumatiska upplevelserna. Men på psyket öppnas stora sår. Far kom och gick. Mor är trött. Kan inte förmå sig att hålla flickebarnet. Bröstmjölksersättning är en livräddare. Men det kan inte mäta sig mot det äkta.

Bröllopsklockor slår för kärleken och jag undrar vad den är, för jag tror inte att jag sett den eller hört den. Nog har jag aldrig känt dess varma tyngd mot min kropp. Men jag ler, gratulerar så mycket för deras kärlek. Har googlat bröllopstal, så jag pratar om minnen med Storebror, och så får fru Storebror en rad eller två. Far och Mor får också plats. Håller det lätt, lagom personligt, bara lyckliga kärleksförklaringar. Nämner inget om bröstmjölksersättning. Några tårar letar sig fram runt borden.

Nu dansas det. Jag blir uppbjuden av någon. En bekant till en bekant till en bekant. Eller något sådant. Lika vilsen som jag på denna kärleksfest. Skulle helst vara här med någon, inte sippa vin med avlägsen släkt och småprata om den fina maten. Men vi tar det bästa vi kan hitta i vimlet. En bekant till en bekant till en bekant. En bröstmjölksersättning.