Jag tittar på mannen som sitter där på andra sidan bordet. Han är högljudd, han pratar för sig själv men verkar tro att han pratar med alla. Ingen verkar bry sig om honom, ingen lyssnar. Utom jag. Mannen pratar om många olika saker på en och samma gång. Talet sluddrar kraftigt. Han fortsätter oförtrutet berätta om olika saker han varit med om och tankar han tänkt. En del är intressanta att lyssna till. Men han byter innan det är färdigavhandlat. Jag skulle vilja lyssna klart till en av hans tankar.

Jag blir osäker om mannen överhuvudtaget har lagt märke till att jag sitter och lyssnar och betraktar.

Han börjar gråta, mitt i en mening. Meningen huggs av och mannen hulkar samtidigt som han hoppar in i en ny tanke. Gråtandes och hulkandes berättar han om sina barn. Barn som inte vill veta av honom. Barnen vill inte ha med mig att göra. De kallar mig inte pappa längre. Min fru vill inte veta av mig. Hon har träffat en annan. Jobbet som jag tyckte så mycket om, där vill de inte heller veta av mig.

Nu har han slutat gråta. Nu har han lagt ner huvudet på bordet. Jag tror han somnat. Ja visst har han det. Han sover.

Jag kanske ska låta honom vara, han vill nog vara för sig själv med sina tankar. För det var en himla massa tankar han satt inne med. Hade jag haft alla de tankarna tror jag nog att jag skulle behöva bedöva mina sinnen. Bedöva dem med sprit, eller tabletter, eller knark. Eller kanske lite av varje. Jag tror inte jag skulle klara av så många tankar som mannen på andra sidan bordet.

Han verkar så stark, som kan sitta och prata om hur han känner. Att gråta framför andra. Att berätta om sina barn och hur frun lämnat honom. Så omanlig på något vis. Att tordas dela med sig av sina känslor.

Tänk om fler män skulle våga. Våga dela med sig av sina känslor. Så kanske vi skulle slippa lägga känslorna i den mentala ryggsäcken. Den där som blir tyngre och tyngre ju mer känslor man stoppar undan.