Igår åt jag lunch på restaurang Vietnamnam. Jag kunde inte undgå att höra vad som sades vid bordet intill:

- Roligt att du kunde hänga med och luncha, Mia.

- Jaa.

- Jag vet inte hur jag ska säga..., men du har inte riktigt varit som vanligt den senaste tiden... Är det något som inte är som det ska?

- Jag har inte orkat berätta för någon, men det har hänt något..., något fullständigt galet. Jag begriper inte hur jag kunde göra så där...

Min gamla kompis Mirjam ringde en kväll. Vi har inte haft kontakt med varandra på flera år. Hon hade haft en jobbig period och undrade om jag kunde städa åt henne. Hon ville att jag skulle komma till deras trea när de var på jobbet. Jag skulle få en 500-lapp.

Jag nappade och åkte några dagar senare till lägenheten och började städa. Jag har ju alltid gillat att städa och vi behöver verkligen pengarna. Jag började i badrummet och fortsatte med köket.

När jag höll på med vardagsrummet, såg jag en skraplott ligga på soffbordet. Jag började fundera på om det var en vinstlott eller inte... Men i fallet vinst brukar det ju inte bli några större summor... Jag satte på stereon och fortsatte med dammsugningen. Men..., jag kunde inte släppa tankarna på lotten... Så..., plötsligt fick jag för mig att skrapa den! Jag vet, det är ju helt sjukt!

- Jaa, det är det! Men inte tog du väl hennes lott?!

- Jag tänkte att om jag åker och köper en lott, så får hon den istället. Hon märker ju ingen skillnad...

- Så..., du skrapade den? Blev det vinst?

- Ja. Jag vann 20 000.

- Du skojar.

- Nej! Först blev jag jätteglad, men nästan genast fick jag jättedåligt samvete... Jag och Linus behöver verkligen pengarna, och det hon inte vet något om, lider hon inte av. Så tänkte jag...

- Men så där kan man väl inte göra?!

- Nej, jag vet! Men jag gjorde det i alla fall. Och fick världens dåligaste samvete på köpet.

Några dagar efter städningen ringde hon och tackade. Hon var mycket nöjd med min städning, och tackade särskilt för att jag inte hade städat bort lotten. De vann 100 000.