Ett troget par av trana
kom hit av gammal vana

på fälten fann dom fullgod näring
hon höll av sin man
och han sin käring

men långa ben blir nötta
tranor kan bli trötta

dom såg på vårens fägring
snarast som en hägring

där långt borta bakom dimman
hör dom andra tider varna
ser dom i den sena timman
moget fält och himlar klarna

där finns chans för tranetrans
där balans för tranedans
i sin egen bana

där man skrattar gråter
bekänner och förlåter

är bland vänner
ögon tåras

då det åter våras
för ett troget par av trana