Det var längesen nu. Närmare bestämt 5år. Mycket har hänt sen vi sågs sist. Jag har blivit farsa. Han fyller snart 40. Vi börjar bli äldre kort sagt. I första anblicken ser jag hur gammal han blivit. Min vän. Han har lagt på sig lite vikt. Han har lagt på sig lite ålder. Sen känner jag igen honom. Han är samma kille. Bara lite äldre, lite tyngre. Han har ett större lugn över sig. Inte lika rastlös. Han har fått klara sig själv nu under en ganska lång tid. En ensam man. Han har stått ut i sin ensamhet. Han säger att han trivs med sin anonymitet i storstan. På behandlingshemmet hade man varnat honom för storstan. "Du kommer bli anonym" hade man sagt. Något han säger sig trivas med. Vi talar om den döda vinkeln i livet. Där man kan gömma sig en stund. Jag känner igen mig i hans ensamhet. Dom flesta vill synas. Inte vi. Nånstans tror jag ändå att han längtar efter människor. Det finns ingen som står ut med ett liv som är för avskilt. Jag har ju min familj. Hade jag inte haft den hade jag sökt mig ut bland folk på ett annat sätt. På nåt sätt känner jag mig ändå trygg med vad han säger. Han tycks ändå utstråla nåt slags välmående mitt i allt. Han blev sjukpensionär redan vid trettioårsålder. Han har inte lyft ett handtag i hela sitt liv. Här har vi inte mycket att tala om. Han känner inte till vedermödorna och glädjen i ett liv som anställd. Här missar han en väsentlig del av livet känner jag. Samhället har gett upp honom. Han har lyckats slingra sig ur fällan på ett sätt.