Halt, här får ingen passera, här kommer ingen förbi. Jag tänker på Thåström, den enda sanna hjälten, när jag åter närmar mig muren. Silas ”the mighty man” sitter där naken. Hans kläder syns inte till. Jag funderar på varför inte snuten har plockat honom. De har väl inte sett honom än konstaterar jag. Silas ser rätt sliten ut. Till och med kuken ser sliten ut. Undrar om han har några pengar på sig. Äsch, var skulle han ha dem någonstans.
”Hallå”, säger jag med myndig stämma. ”Det här är polisen.”
”Käften på dig fyll-Janne”, säger Silas utan att se upp. ”Ska du med till Oslo”, fortsätter han.
”Tja, har tyvärr inga stålar”
”Du får av mig, bara du hänger med. Du får en Explorer av mig.”
”Okej, när åker vi?”
”Nu.”

Silas har trollat fram ett par skitiga jeans och lyckats tjata sig till att vi ska få åka med bussen. Jag sitter längst bak i bussen och är djävligt nöjd. Den ljumma Explorern gör underverk i strupen. Vi är på gång, tänker jag. Ut i vida världen. En timme senare har Silas lyckats med att få till ett Bussbyte i Åmål. Han har skitit stopp i toaletten. Otroligt nog får vi fortsätta vår resa. Silas deklarerar högljutt att gamla kärringar inte borde få åka buss för att de skiter så djävligt. Damen ifråga som han pekat ut som skiterskan, vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Jag skiter i vilket. Allt är bra och gud är god.

Explorern tar slut i Årjäng. Jag börjar bli rastlös. Silas erbjuder mig tjack. Jag tar emot fast jag vet att jag inte kommer att må bra på det. Vid gränsen blir vi tillslut avslängda. Silas började stöta på busschauffören. När han visade sitt organ fick chaffisen nog. Så här står vi, Silas och jag. Jävligt många steg från muren.