Då Tord eller Dagmar säger något till varandra
är det nästan säkert att de förstår varandra även.
Den andra, mottagaren, borde väl haja något?
Är du helt, eller måste jag sjunga budskapet för
att du inte skall

förlora dig i din egen värld? När Dagmar säger
att hon går och vilar på maten, föreställer sig Tord
hur hon står på en scen och mitt i förställning
får tomater, äpplen, bananer, ägg och vindruvor
kastade mot och på sig,

runt sin person. Hur hon då bara sjunger vidare,
men på en för tillfället mer passande text. Den
som handlar om hur skönt det är att publiken i
alla fall reagerar och agerar. Istället för att bara
sitta där med gapande munnar,

bragta i förvåning, eller som död fisk vilken efter
sprängning i vatten flyger förbi. När hon börjar
vända sig direkt till publiken och faktiskt verkar
njuta av uppmärksamheten, verkar den sittande
majoriteten tappa lusten

att kasta något. Kanske för att hon verkar anpassa
sig och som tycka att vore hon publik skulle hon
själv stå i som första ledet. Kanske till och med vara
den som kastade något allra först. Hon skulle ju bli
arg och bitter, motvalls

och reta sig på dem. Istället gör hon gemensam
sak med dem och sjunger om och med. Så skulle
det inte vara. Motsatt effekt! Men när hon alltså
säger det till Tord, säger hon det precis som om
hon menade att hon

skall 'vila på maten', som om sängen vore fylld
av det hon just ätit och hon sedan skall lägga sig
bland de olika ingredienser den bestått av.
Kanske i hennes fantasi, eller hans. Att det utspelat
sig just då. Litet som

att älska med varandra, precis så där vällustigt
som det bara är i en just fantasi. Hellre än väl
verklighetens som lustiga dans. Den blir mera
som 'vanlig' och inplanerad efter hand. Den blir
anpassad och inte

alls så där passionerad och vild som på film,
oavsett det faktiskt är film, eller en fantasi i ens
eget jag möjligt inspirerad av innehållet i en bok,
pjäs eller annat (musik?). Missförståndet lägger
sig ibland som en

tunn hinna över det nyss uttalade, sagda, yttrade.
Förstärkt som budskapet borde kunna vara med
gester, som inte ens de verkar förmå mottagaren
att som 'ta emot'. Lekfull eller inte, leken. En som
kastad boll kan tas emot

så olika, både från gång till gång och även i ens
egen fantasi som befann den sig i en formlig storm
av känslor. Ibland är det helt enkelt, aldrig enkelt
i och för sig, som oemotståndligt att agera med ett
'va?' Och få annan att

antingen som ta upp en inbillat kastad handske
eller som trött låta den ligga. Kanske är Dagmar
och Tord precis som möjligt andra varelser till udda
själar. De kan ha en illa stund, en dålig dag eller
som bara vara 'ur slag'?