Den Madame i högre samhällssocieteten,som trodde hon funnit sin drömpoet att inbilla och älska,att dubba till sin poetiske riddare som sin privata egendom,blev istället beprövad på egna villkor.

Den romantiskt blåögde drömmaren som skulle tillägna henne som sin musa ärbara och storslagna diktepos,av sådan kärleks glöd att pappret näranog skulle ta eld,fann dock ingenting hos denna Madame som inspirerade till vacker romantisk poesi.

Så vad denna bortskämda och odugligt talanglösa,vars själ kvävts av materialismens dövhet inte förstått,var att äkta poesi är likt kärlek,den kan inte tämjas eller betvingas fram,för när inte hjärtat och själen är med,blir det bara förgänglig köttslig poesi,dessutom var hon den sort,som stänga in den fågel som kvittrar vackert och tror den ska fortsätta kvittra.

Han lämnade henne utan att någon fråga ställts,med ett tyst svar,som var ett tomrum.

*