han är en manipulativ, otrogen, alkoholist... och hon skulle ta tillbaka honom så där, snap, med fingrarna. Bara så "klick". Hon skulle förlåta allt. "det är något med män i uniform" säger hon. "så clown, det är liksom hett då? med sin stora röda näsa som piper varje gång han klämmer på den?" "nä men, nej" och så höll vi på... soppgubbar? men nä,... Mimare? suck... Tomtar? blä! Fönster putsare...? Nä, inte så jag menade. Jag menar typ poliser... Aha och brandmän. Oja, och ambulanspersonal...
"fan Toto, de här hans låt... Jag har lust att slänga denna på dem..." håller ett överbetalt glas Strongbow i sin hand, med is i. Men de är inget hat i ögonen. De är inte svarta. Det är något milt med de.
"varför är den så lång?" "Skulle kunna döda dem?" "bandet?" "Aaa" "haha" larvigt, komplicerat, sömnigt, konstigt... härligt, bekant. Bartendern har ingen personlighet. Hon skrattade inte ens åt Jacobs, "I'm going to plow you" när jag sa på skoj, "titta vilken vacker tjej de sitter där borta, i hörnet där, ser du?" då sa han sin grej, och ja sa "inte ibland folk Jacob" tittade på henne, inget. Bara denna välbekanta tomhet, nåja.
sen kom regnet. Distraherade mig. droppar fyllde ett tomt ölglas. En man blev gripen, fylleri? knarkare? vet inte? vet inte varför? brydde mig inte så mycket heller... jag menar tråkigt för honom å så. Ni vet vad jag menar. Skrek gjorde han. Poliser älskar vara i centrum. Men ändå inte. Där satt folk med sina drinkar och tittade på. Jag ville inte se. De va något smutsigt, något obehagligt, något fult med hela grejen. Min vän råkade kasta ett mynt på en ung tjejs stol. Och det blev en lite va fan håller du på med situation utav det. Men jag tyckte han löste de bra, sa precis som de va "Alltså, förlåt mig... De va inte meningen att kasta på dig, de va ett mynt jag inte kunde använda och jag tänkte bara att jag skulle kasta bort den, för ja, vet inte... ha en användning för de jag inte kunde använda" hon drog svaret genom sig ett tag, va avvaktande, väntade på något, men sedan liksom ryckte på sina axlar åt det. Man skrek i bakgrunden. Jag känner att jag har fingrarna i för många soppor, och att jag håller på att bränna mig. Men jag vill att de svider. Lidande är poetiskt. Jag vet inte... Jag har känt denna tomhet så länge nu att jag vill bara känna någonting riktigt ordentligt, och jag bryr mig inte om det gör ont...
önskar mitt hjärta va starkare.
önskar jag kände denna oro många känner. Men hamnen gjorde något med mig. Jag kan bara fungera i ett konstant kaos. kan bara existera när något tvingar mitt huvud under vattnet.
vi är unika. jag ler. natten är här. Alltså jag upplever en mängd inviter från Åsa, men de är säkert inte så. Hur hon kan tänka sig hoppa på vem som helst. Hur om hon hade haft lägenheten själv att jag alltid varit välkommen att sova över osv. Mina skor stinker. detta når mitt medvetande. Jag menar att doften gör det. Linda vill att jag ska massera henne. Anna vill se mina ögon. Skicka mer tycker hon. Jag är trots de på Tinder mellan allt. Letar bekräftelse, eller någon annan rutten, skruvad sak, kärlek kanske? Detta kan bara inte sluta bra. Och jag kan inte sluta. jag tror... att jag måste ha det så här? jag känner mig inte ond. jag känner mig splittrad. Ingenting kommer funka. Ingenting håller. Men jag ser ut i natten, trött på mina egna ursäkter.
"find what you love and let it kill you" kan man leva efter dessa orden. Kan man göra det och mena det? Jag bryter med mig själv. Med allt. De är nästan inte verkligt. Men de är märkligt. Fatta att jag är en loser. En Bum. Och jag finner mig i det.
jag bara är det.