Vi står som kalla träd på frusen mark.
Ensam mark.
Växer endast av absorbtion. Utav att dra näring från något annat.
Vi dör av vår längd.
Ju längre vi växer destå längre faller vi.
Det sitter kulor i oss. Hundratals år gamla kulor.
Klotrunda bitar bly.
Det är inristade ord och namn i oss.
Med varje år rör dom sig några centimeter uppåt.
Försvinner aldrig
Faller med oss.
Vårt hår följer med i vinterns nävar.
Vi står med händerna i luften, tunga med böner, nakna och tunna.
Drömmar växer ur oss om våren, blommar blött och svullet under sommaren.
Vi fyller vinden med pollen och hud.
Hud och pollen som reflekterar solljus mellan grenarna. Långa draperier av ljuspartiklar dansandes de disiga dagarnas dans i välvillig mild bris.
Drömmar som dör,faller som stressat hår.
Fångas av vinterns nävar, vita knogar. Kalla knotor.
Dekorerar och insulerar marken.
Den kalla marken.
Ensamma, hårda marken.
Och vi står själva, även i grupp.
En skog. Tusen rotsystem.
Vi ser inte mänskligheten för alla människor.
Vi ser inte oss själva.
För alla träden.
Vi knakar av ålderns vikt.
Bestigs, plundras på frukt, skyddar mot regn, doftar gott, brusar obehagligt under stormiga nätter när grenarna vejer i vinden med vildsintheten av tusen mardrömmars uppvakningar.
Lugnar sorgsna sinnen.
Står ståtliga som monument för vår egen destruktiva kraft.
Monument för tidens allskördande lie.
Vi döljer märkligheter, mörka och mystiska mytologiska märkligheter.
Hemligheter aldrig viskade, förutom för en sovande älskares öron.
Där du var näcken och skogstrollet.
Där du var mylingen och den vita hästen.
Där du var irrblosset som lös vägen åt någon du aldrig mötte.
Där du var svartmossen som svalde någon du aldrig ville såra.
Där du var den som offrades och den som offrade.
Gömt långt inne bland stenras och kilristningar.
Vi döljer märkligheter tills vi inte är säkra på att dom ägt rum.
Våra händelser bli legender. Legender till myter. Myter till skrönor.
Skrönor till sagor.
Du litar inte längre på dig själv.
Du hittar inte till hemligheten om dig.
Du ser inte dig själv.
För träden.
För skogen.
För dig själv.
Du växer snett. Dina grenar möter någon annans.
Ni växer ihop, blir till ett valv över en rådjursstig.
ni vejer tillsammans i vinden.
Tillsammans blommar ni drömmar om våren och dödar dom om vintern.
Ni är två.
Men rötter är aldrig starka nog för två träd.
Vindens händer slutar aldrig rycka.
En faller.
Den andre står kvar
Hälften grenarna knäckta.
Knakar och kvider torrt.
Tittar ner.
Du ligger utsträckt och iskall över marken.
Den ensamma marken.
Den kalla marken.