Ståendes i badrumsspegeln, skådar mitt öga min egen kropp och försvinner i gamla tankebanor. Banor som borde vara förbjudna men som så länge präglat en kvinnas inre tankar.
Jag står där naken, blöt och tänker de tankar som samhällsnormen alltid präglat mig med.
Som vuxna människor sagt, som unga alltid har jämfört.
Det som jag dagligen ser på mina sociala medier.

Och jag tänker:
"Om jag bara äter knäckebröd och kex"
"Om jag bara dricker svart kaffe"
"Om jag sagt att jag ätit tidigare eller ska äta senare så tänker ingen på att jag aldrig äter."
"Om jag tänker att jag faktiskt är tjock så vill jag inte äta mer"

Och om jag gör allt det här så blir jag sådär smal jag alltid velat vara.
Då försvinner missnöjet över min totalt normala kropp.
Den kropp som redan är smal, den kropp som min partner säger är perfekt.
Den kropp som samhällsnormen lärt mig är fel och ful och avskyvärd.
Den kropp som jag lever i. Den kropp som tar mig till alla ställen mina ögon får se.
Den kropp som ska följa mig överallt i resten av mitt liv.

Varför av allt skulle jag vilja hata den, avsky den, betrakta den och vilja förändra den?

Och jag gör allt. Jag äter kex och knäckebröd, jag dricker svart kaffe fast jag hatar det. För tydligen hatar jag min kropp mer än svart kaffe.

Varför hamnade jag i spegels beskådning och tänkte en hatisk tanke?
Och när ska jag få stå där och älska min kropp lika mycket som min partner gör?
När ska jag få lämna de där hemska tankarna som får mig dricka svart kaffe...?