Det är ljudet som nästan inte hörs.

Utandningen.

Den tysta.

Efter en jobbig upplevelse.

När omgivningen är traumatiserad och kippar efter andan.

Efter chocken.

Man kan ta på det.

Det är påtagligt men ändå försumbart.

Ungefär som granbarret på en julgran som singlar ner och vidrör parkettgolvet.

Det händer ju.

Men når inte de berörda.

Det är för tyst.

Alldeles för tyst.

Ljudisolerat.

Som insvept i bomull.

Det försvinner.

Ändå minns vi det.

Starkt.

Och tar det med oss.

Det där som inte hörs.