Man försöker vara diskret, man försöker att inte öpnna munnen för mycket.
Samtidigt vill man bara skrika rakt ut. Man håller emot med den lilla kraft man har kvar.
Man försöker tränga bort allt i ett hörn i den garderob man aldrig öppnar.
Men. På något sätt sipprar allting ur.
Man anförtror sig sina hemligheter till en enda person och så sätter snart löpelden igång.

Ett förhållande vars själva uppkommst var en het diskution bland vännerna i två års tid.
Så dem kunde spekulera och misstankar gjorde luften tjock.
Det var som om Berlinmuren revs ännu en gång, när det stod öppet och stort på förbannade facebook
Nu hör dem ihop.
På riktigt.
Efter ett par intensiva år, där alla ville ha svar, så kom det tillslut.
Det var glädjerop och tjut från alla hörn och kanter i det avlånga Sverige.
Få visste vad som egentligen stog bakom. Få visste vilka grundpelarna hade varit.
År efter år har man sedan fått höra vilka förebilder man är.

Ni är som Marshall och Lily i How I Met Your Mother

Riktigt så lycklig var inte sagans början.
Den som gick sårad och bruten in i det, kom förstörd knappt vid liv ut ur det.
Den som velade in i det, med handen på en annan, gick med händerna på den tredje ut.

Så, nu när ryktet sprider sig, ja då hör folk av sig för detaljer,
de säger att de stöttar en
de stöttar en så länge dem har tålamod att lyssna.
Sen springer dem iväg till närmaste bekant.
Nu är det en annan som ska lyssna på det man just anförtrott denne.
Dem kommer och går, dessa så kallade vänner.
Likt hyenor flockas dem runt om en, hungriga på skvaller.
Dem är runt omkring ständigt, alltid i närheten för att snappa upp nått nytt.

Dem viskar.
Tittar lite snett efter en, när man ensam går och sätter sig på caféet
för att dricka en äcklig kopp kaffe och läsa in bok.

Är hon SJÄLV här?

Så sitter folk omkring en
som ena jävla skvallerkärringar på zoo

När blev jag ett djur?

När blev det sån stor sak att vara ensam?
Varför är det ensamheten som stör er?
Ser ni inte allt det andra, allt de andra som är det verkliga problemet.

"Har du hört om dem?" "Nej vadå har det hänt något?"
"Nej jag vet inte men jag hörde det här"
"tittar man på fejsbok ser man det här och de där."
"Oj det trodde jag aldrig men .... "

Vissa tror sig visserligen att dem är nära nog att fråga vad som står på
nära nog att fråga om ryktet stämmer
Gör det inte det, ja då kan dem skvallra lite till med varandra.
Komma på nya egna teorier, kanske till och med fråga om någon smaskig detalj

Men ingen får några svar, för det finns det ingen energi till.
Det är ingen som har tålamod att lyssna på en bibel lång historia
Och orka stanna kvar efteråt.
Ingen som kan lyssna och i slutet inte ha dömmande blickar.
Så dem får stirra, dem får viska runt omkring en, de får komma med deras teorier.

Själv tittar man omkring sig, ser glasartat runt i rummet.
Smuttar på ljummet kaffe, vänder blad i boken.
Själv kämpar man varje sekund för att komma ihåg att andas.
Varje minut far miljoner tankar i huvudet, och dem mörka ringar under ögonen visar att tankarna aldrig tar slut.
Kan alla bara vara tyst.
Kan allting bara bli tyst.
Jag vill inte höra mer.
Va tyst.