Det här är ett post scriptum som kommer att bli längre än mitt 'avskedsbrev' eller rättare sagt avskedsmeddelande till dig. Egentligen har jag sagt det jag velat, samtidigt som jag känner att det finns så mycket mer jag skulle vilja säga och fråga. Men jag vill inte utsätta nån av oss för mer lidande än nödvändigt, det räcker som det är. Så jag ska försöka fatta mig kort.  

Sanningen, den kommer jag aldrig få reda på. Det vet jag. Men det gör inget även om jag gärna hade velat höra den. Det är bara du som känner till hela sanningen och du kommer aldrig att berätta den för någon. Men då får du stå ut med att jag hittar på mina egna sanningar om vad som hände. För vem vet, det kanske är så att sanningen till och med är värre än mina värsta fantasier? Om inte, vem förlorar mest på att du har ljugit? Dina efterkonstruktioner är, förresten en förolämpning mot min intelligens. Men så vet jag att du vet att jag inte är dum i huvudet så varför? Och även om du skulle berätta sanningen nu skulle jag inte tro på dig, för hur skulle jag nånsin mer kunna tro på något du säger? Så därför tänker jag varken fråga eller berätta nåt mer.

Adjö och lycka till!