Du vet känslan av att man inte kan sluta gråta.
De kan gå flera timmar och tårarna bara rinner ner för kinden.
De är något med det som både är lättande men så jävla jobbigt.
Jag vill oftast inte gråta jag är inte iskall men vill inte att folk ska bry sig.
Att någon klampar in i rummet och frågar vad som hänt skriker jag upp att hon ska gå.
Då får jag skuldkänslor att mamma är orolig för mig och de är hon.
De blir inte bättre när min bonus pappa kommer in och står kvar där när jag har datorn framför ansiktet.
Jag vill liksom vara ledsen ifred utan att hela familjen ska vara på mig.
De blir så jobbigt att inte häller få gråta utan att ens mamma ska fråga.
För ibland blir det inte bättre att att säga vad som har hänt man bara påminns.