I gråsuggeskapelsens grådaskiga gryning,
ur vars dyiga grobottenslam,
varseblivandets groddar ursprungna,
sträckte sig upp mot silvervit sol,
som blygdes blotta sig.

Medan urmolnens vildsinta slagregn
urgröpte materien till upplösningstill-
stånd,
slingrade sig groddarna i desperat
existentiell överlevnadsinstinkt sig
virande och klättrande över landa-
märens öar,
som artrasismens naturliga urval
avgör generering eller undergång,
i begynnelsens vilkorade lagar av
ordlöst tidsförlopp när allt i skeende
vinna mark.

Från det bottenlösa slammets
outsägliga urgrund och de gengaser
från vars lervälling den tillblivit,
ur denna gyttjepöl,
spolades den upp på land och
duschades ren av monsunregnet.

Den ! Vars tillkomst inte tillfrågats
om att komma till denna avgrunds
gödselhög,
som äter sina exkrementer och
föder och parar sig med sig själv
som det androgyna monster den
ammats till av de molekyler och
atomer vilka perverterade i sin
tillblivelses läggning,
äter upp sig själv i sin egna erosion.

Minns så ! i begynnelsens gryning,
när vi kravlade oss upp ur gyttjepölen
utan karta och kompass,
när endast naturlig instinkt drev oss
utan utveckling.

Mot bakgrund av det som hitintills
förevarit,däri nerärvda instinkters
dysplasier styrt det destruktiva
beteendet av hopplöshet och leda
drar olika viljor åt olika håll som
liknelse av en kropp med trillioners
billioners huvuden,armar och ben,
som närmast surrealistiskt
men så pass realistiskt att det inte
kommer någonstans i det världens
nu befinner sig.

Man knäböjer inför alltet och intet
i ödmjuk tillbedjan av vittnesmål
till en tondöv atmosfär utan ord
där endast skriket var i tillblivandet,
födsloögonblicket och i dödssucken.

*