Precis längst ut på stolen, nästan så långt fram man kan komma utan att ramla. Jag vill så gärna ta ett steg. Det där steget som gör att jag sätter mig i rörelse. Framåt. Men jag gör ingenting. Jag sitter där, på den yttersta kanten av en stol som egentligen inte finns. Jag vill bli något eller egentligen någon. Någon man kan komma ihåg. Men jag sitter här på den yttersta delen av en stol och bara är. Jag gör inget för att bli. Tar aldrig det där steget. Jag kanske ska hasa bak en bit. Och fundera på det här med att bli någon. Är det värt ansträngningen? Är det värt att ta ett steg? Bara för att bli någon som andra kan komma ihåg.