Jag har en inövad strategi som jag snabbt kan ta fram i alla situationer. Den har jag övat på länge. Det är mitt förnekande jag som träder fram när jag t.ex. blir konfronterad för något jag har gjort. Mitt förnekande jag har fullmakt att representera mig och jag kan enkelt försvinna utan att det märks på utsidan. Jag slipper vara där, slipper försvara mig, slipper ta ansvar, slipper känna allt det där obehagliga. Mitt förnekande jag tar hand om allt åt mig. Svarar på frågor, tiger, förnekar, byter ämne. 

Det obehagliga kommer fram sen, när jag är ensam men det kan jag ta, för då kan ingen se mig. När jag är ensam, ja då väller allting ut. Då kan jag gråta,  skrika ut min vrede, jag kan göra precis vad jag vill. Och ingen behöver veta nånting. Mitt förnekande jag har räddat mitt ansikte än en gång men det har också ställt till det för mig för jag vet inte längre vem jag är: mitt vanliga jag eller mitt förnekande jag.