En smula
som faller från
ett bröd

har redan i färden ner
mot bordet
förlorat språkets värden
och ordet

smula
ett uttryck för det fula

och obemärkt
förpassats till
sophinken

vi ser just
i denna smula
genom besvikelsens
glasöga
en förbjuden
förlust

där vi blundar
med tankar tröga
inte liv inte bröd
bara smuts och död

vi undrar
men förstår vinken
förstärkt
av bordsytan
skinande ren

hur fort en smula
kan sluta andas
och förvandlas
till sten

vågar jag ta stegen
rikta min uppmärksamhet
ta av min
vinterkavaj

vågar jag dikta
i hemlighet
mot vårvinterns
skira glöd
med mössan
på svaj

att smulan är bröd
för Guds skull
och sin egen
egendomliga
egendom
med värde
och verklighet

del i den
gräddade degen

att en smulpaj
kan aldrig va fel
men full
av vårblom
och himmelskt
överflöd
smulan är bröd