...en mindre stad i Norrland och bussen
jag färdades i for av vägen, nedför en snöig
och isig brant ned i en isbelagd sjö och jag
fick kämpa mig ut samt finna hålet i isen,
jag har drömt

om den dagen ibland. På natten kommer
drömmen till mig där jag glad som en lärka
sitter i bussen och en stund senare kämpar
jag med andra panikslagna människor,
bland iskallt vatten,

mörker och bagage för att komma undan
drunkningsdöden samt hitta hålet genom
isen. Det kommer till mig ibland att bara ge
upp och låta mig falla till föga. Men medan
överlevnadsinstinkten

är stark, till och med i drömmens värld
med dess möjliga fasor, tankar och känslor.
Ibland är det ett hus som brinner i skogen,
andra nätter är det bäst att vara i skydd då
bomberna faller eller

någon skjuter dold för alla som kommer förbi.
Krypskytten får människan att ta omvägar.
Ångesten väcks till liv och det är som när
någon hånar en i skolan eller på arbetsplatsen.
Då hjälper inte

mycket tröstens kramar. Löften som lovar
om 'bättre tider', att en dag skall komma,
blott en väntar in dess ankomst. Ljuset och
värmen är avlägsna drömmar om något
bättre då nattens

filt är möglig, trasig. Då när tryggheten är
långt borta och vännen som skulle skydda
är inte där. Kanske ligger den själv och gråter
i ensamhet och i känslan av att vara ensam
samt liten, rädd.