Inga fåglar
utan vingar
kan flyga

inga fiskar
utan fenor
kan simma

men ormen
tar sig fram
högt upp
i trädets kronor
djupt ner
i jordens hålor
på hav och på land

undrar vad ormen
tänker på ibland
när den solar
på sin klippa
på strand

kanske så här:
kan inte förstå
hur det blev så

att människorna
lika som bär
växte upp ur jorden
som svampar
är fortfarande här och trampar
på orden

fast dom når från kust till kust
så smidigt och så lätt
dom nöter ner sin egen lust
på en och samma trånga plätt

inget träd bär längre frukt
inga ordstäv herrans tukt
bara sura kart
och skrutt

ingen hör mitt råd
ingen ser klart
som ormen vis
ringlar och sätter fart
mot det som är uppenbart

sök för Guds skull
ett nytt paradis
en annan trädgård
med friskare lukt
doft av fuktig mogen mull

där fåglar med sina vingar
kan hitta mask och flyga
fiskar med sina fenor
kan slippa mask och simma

där människor blyga
går ut ur dimma
tar av sin mask
är mindre dryga
beredda att förlora
och vinna

där ormar små och stora
aktar sitt sigill
vaktar och ser till
att ingen paradislek
kan försvinna

kärlek som vatten
i ormens kretslopp
om dagen och natten

sitt flöde förändrar
förfinar
men aldrig tar stopp
aldrig någonsin sinar