Det var inte något enastående
ingen uppoffring
inget beundransvärt
modigt
Det var vårt sätt
Det var nödvändigt
självklart
Bara så det var

Sorgen efter varken poetisk eller tjusig
Den bara är;
Fulgråt
Snor
Svullna ögon
Ömkligt jämmer
Kramp

Stundvis öppnar sig avgrunden, olika var gång.

Så många sidor av sorgen.
Jag sörjer så olika saker.

Sörjer och kan krampaktigt gråta över hans sjukdomstid
Den kamp han förde
Det han tvingades gå igenom.

Att han så stoiskt höll ihop
Stod ut
Uthärdade.
Såg möjligheter
Tog vara på förmågor.

Trots allt njöt där det gick att njuta.
Av en god kopp kaffe på DaMatteo
Av en god cigarr på altanen
Av att smutta på en skön rökig whiskey
eller av doften av syren
Arvo Pärts ödsliga harmonier

Sörjer allt det som tumören berövade honom och oss de senaste åren men också de kommande.
Barnbarnen som växer
Kycklingar till våren
Samma färg på alla fönster

Saknar den han en gång var
men också den han sedan blev.

Så tomt

Grälar med honom, gråter, sörjer, vädjar
De tårar jag kanske borde fällt när;
Sängen flyttades ner
Rollator introducerades
Rullstolen behövdes då vi var på byn
Rollatorn flyttade in
Liften fanns på plats
...fällde jag till viss del då
men desto fler nu, efteråt!

Sorg är också att leva som vanligt
Skratta
Laga mat
Gå på kalas
Städa
Träffa släkt, vänner
Fixa bankärenden
- det fungerar det också!

Men lite okoncentrerat
Lite disträ. . .

- ja, ja, det är väl så det fungerar tänker jag, åtminstone är det så det går till här,
hos mig och min älskade.