Ibland dyker ett minne upp, bara så där utan att man vet varför just det gör sig tydligt just då.
Jag går vid kanalen med basenissarna och böjer mig ned för att plocka upp efter dem. Då kommer jag att tänka på när jag en gång promenerade hemåt mot Helsingborgsgatan och möter Krister. Krister var en obotlig amfetaminmissbrukare, som jag träffade för första gången när jag sommarjobbade som parkarbetare. Jag hade precis öst upp ett lass med rensat ogräs och en kasse med krimskrams som jag räfsat fram ur en buske vid Kungsgatan. Då kom Krister och började snacka för han ville ha påsen. Sen dess har jag genom åren mött honom och vi har snackat och sagt hej. Jag tror han är död nu. För några år sedan fick han en stomipåse, för att han hade pundat sönder tarmarna, som han sa. Det var ett tag sen jag såg honom nu, så jag antar att vi inte kommer att säga hej igen.
I alla fall. Jag kom gående med hundbajspåsen svängande i handen och Krister säger hej och att han vill ha bajspåsen.
- Varför då, sa jag
- Jag ska ha den i fickan, så att när snuten muddar mig kör handen i hundskit.
- Okej, sa jag och gav honom påsen.