Dysterleken fångade in mig i sina ödesmättade karuseller
Burdust inkastad igen
Kanske nödvändigt denna gång
Den var ju ändå en rest från det gångna
Och det var allt jag hade
Jag ville mycket
Behövde mycket
Men vad var bra för mig?
Det fanns inte med
Kanske var det en påminnelse om det

Jag var både nära och långt borta
Och så klart borta när jag var nära
Min världen var ofta en önskefantasi
Visserligen möjlig men mitt tolkande av det som hände utanför ganska torftig
Men oftare var den en dystopisk historia
Jag såg dock bra
Och kände till en hel del
Det räckte inte

Runt, runt, runt for allt
Ostoppbart
Jag virvlade än längre ner
Minnen av alla pinsamheter, misslyckanden, ouppfylld längtan, utsatthet och ensamhet dansade spefullt förbi
Du är inte bättre än så här, ekade det
Försök inget eller hitta på något eget
Det är dömt att misslyckas, skallade alla på läktaren vid sidan om
Jag virvlade vidare mot botten

Jag ställde mig på knä efter att ha rullat några varv vid nedslaget
Tittade på klockan
Det är nog försent
Jag började gråta djupt
Något hände
En allvarlig lättnad infann sig
Om det är försent behöver jag ju inte bry mig om något
Strunta i vad dessa röster eller minnen ville påpeka

Jag reste mig upp och plötsligt försvann allt och jag stod bredvid karusellen
Den vreds runt med glatt tjutande barn i sätena
Såg att klockan definitivt inte var 12
Den hade knappt startat

Medan jag betraktade stadens ljus nedanför mig tänkte jag
Det som är bra för mig, vad är det?

Jag tog stigen nedför den branta sluttningen mot staden denna ljuva sommarkväll, äntligen

---

Solens envishet
Brunnens lock borttaget
Jag grävde djupt

---

Körsbär i april
Ett utslag av natur
Jag är nästan där