han föddes en sen kväll
för massor av år sen.

Åren gick och nu bor han här i sin lägenhet
någonstans i vårat land.

Idag vaknade han tidigt.
Jag hörde honom spola i toan,
rota i skåpen.

Radion stod på låg volym.

Hörde honom tänka.
Jag såg in i hans huvud.
Han tänkte: På ingenting.

Han åt en smörgås
med jordnötsmör på, nötter från jorden,
smör från kon som beta på jorden.
En perfekt mix.

När Edelweiss var liten var han som alla andra barn.
försiktigt avvaktande
men också sprallig och full av liv.

Han älskade att titta ut genom fönstret om kvällen.
Edelweiss tittar bort mot masoniten
som täcker för köksfönstret där han sitter och minns tillbaka.

Nu hör jag en tanke från hans huvud.
Han vill säga något, står länge och tänker.

Han slår på radion och rattar in sjörapporten.
tilltagande vind,
vid kusten mojnar det mot kvällen,
Inlandet någon grad kallare, annars klart i hela landet.

Han fortsätter att rita på den tvåmastade niometers farkosten
på masoniten.
Den ligger så fint invid bryggan och guppar.

Han ritar en måne me fingrar doppade i vanilj

och bestämmer sig för att gå ut sent i kväll och prata med den.
han börjar prata för sig själv.

Han försöker få kontakt och lättar försiktigt på masoniten
och ser att det blivit kväll,

där är den, himlakropp eller en ensam figur precis som jag
tänker han och fäster den mellan pekfingrets och tummen i luften

jag hör dom samtala. Månskenet liksom vrider sig
mot Edelweiss fönster och strålar mot det,

säger till Edelweiss, kom ut i kväll,

kom ner till bryggan
så reser vi bort.

Edelweiss vinkar glatt och slänger på sej ett par trasiga basketkängor
sprejade med sitt namn på.
Springer ned mot bryggan och sätter sej,

Det är en skön kväll att vara hos dej, viskar Edelweiss.
jag hör dom länge samtala om meningen med livet,

om kratrar och om öppna fönster man tittade ut i som barn.
Jag tänker

att inga moln ska få komma emellan dom i natt
endast för farkosten
månen
och stärnorna