För många år sen läste jag en roman av Jan Guilliou. Med lätt förvrängda namn och fakta skildrades den fiktiva flykten av spionen Stig Bergling. Enligt denna fiktiva berättelse skulle Stig Bergling ha gjort sig kvitt den börda som hans mindre attraktiva fru utgjorde. Jag kände sorg och avsmak över den cyniska beskrivningen. Hur mycket gladare kände jag mig inte när Stig Berling helt frivilligt återvände till Sverige i sällskap av sin i högsta grad levande fru. En kvinna som han uppenbarligen älskade så högt att hon delvis var orsaken till deras återvändo. Ibland överträffar verkligheten fiktionen på ett högst konstruktivt sätt.

Kanske är det så när man inom romanens ram strävar efter faktion, det vill säga att hålla sig så nära fakta och faktiska händelser som möjligt, blir nödgad att lätt förvränga tidpunkter, platser och namn? De berörda känner igenkänningens slöja bortdragen, och övriga läser i bästa fall in berättelsen sens moral - om det nu finns en sådan.
Själv har jag dille på att faktagranska påståenden som dyker upp i böcker och filmer, vore det påståendet att en person som ges benmärgstransplantation även kan byta sitt DNA till donatorns DNA eller påståendet att en bonde i Norrbotten tillverkar en exklusiv ost vars mjölk kommer från hans tama älgar, så söker jag girigt upp varenda detalj. Det är precis som om jag inte vill belasta mina sinnen med påståenden som inte är sanna. Även i min berättelse har allt hänt eller skulle kunna ha hänt oavsett om det jag kommer att berätta låter overkligt.