Varje morgon ger du mig kraft utifrån din närhet som är som störst då..
Ett lyckorus en vag förnimmelse som verkar det sprider sig i hela kroppen.
Sen flyter timmarna på och allvaret hälsar på… Bidrar med föraktfullhet mot sitt egna ego.

Den river fram nya ådror i flodbanken. Skapar ett samförstånd , ja vad galen jag är som vill försonas med denna föraktfullhet som dagen serverar denna lunch åt mig.

Är det för att jag inte är som andra, fri från det som sker hos min medmänniska bredvid mig.
Som jämrar över slaveriets förtryck som inte jag förstår mig på. Förblindad kanske jag medvetet har bundit för mina ögon, och vill icke lämna den dröm där mina ambitioner finns.

Hur galet låter inte detta, t om de gamla utdöda gudarna ruskar på sina huvuden och dömer ut mig.

När sysselsättning att skapa med händerna o jobba med El då vandra dessa verklighets insikter bort till fjärran, likt en Sinuskurva där gubben Hertz har räknat ut, jag bugar mig och tar av mig hatten för denna Tyske geniala ingenjör som låter mig bli sysselsatt med ström i händerna så mina hår drar till sig världen så som jag önskar att den vore…

När så natten närmar sig eller kvällens vargtimme är slagen, jag med samma ro till sinnes som vid morgonens intåg där du alltid är....

Här släpper jag taget ett ögonblick och ut i värld jag far ……..