(En avskräckande
historia)
Gitarrsolisten
Ekvilibristen
satt på
förstukvisten
hade fallit
omkull
och skadat
vristen
full
och galen
enligt hörsägen
kallad kommunisten
en trist en
skyllde
på att vägen
var hal än
fast vintern
sedan länge
tappat skalen
han såg vitt
och kallt
överallt
framför allt
uti sin hjärna
han trodde han
var stjärna
sjöng och skråla
internationalen
med vibrato
värre än Carola
men med bas
som riddar Cato
med hjärtat
tungt som sten
i en vas av glas
han vråla fritt
ur obefintligt minne
kunde inte stå
på sina ben
nu var han het
i kropp och sinne
hans hjärna
satte av i sken
drömde
att han redan
satt där inne
och tömde
nått ur flaskan
han gömde
bakom högen
med borgarblaskan
han aldrig läste
på bron han satt
låst och oförmögen
som burfågel
på pinne
och snarast väste
för rösten
tagit slut
men inte fyllan
för fet
för röd
för svett
det ångade
kring truten
med känslodarr
han ångra hett
att han lagt
gitarr
och karriär
på hyllan
för den kära dyra
spriten
och cigarren
nu börjar han yra
stackars liten
ser en rosa elefant
en riktig klant
å spela lyra
ett tu tre
så är dom fyra
då är han stor
då är han hemma
står högljutt upp
som en tupp
utan strumpor och skor
låter höra sin stämma
ge hit gitarr och flicka
så ska jag klämma
jorå
och lite hick dricka
i en kvinn tätt
då är man ffem va
kvider gitarrekvilibristen
helt solo
där på förstukvisten