Ett svart moln sänker sig över staden
likt ett hölje runt min kropp.
Förtvivlan är numera ett utnött ord
lika så värken som aldrig tar slut.

Från den kritvita snön
reflekteras ett ljus vi saknat så länge.
Ett ljus som ingiver hopp
i alla brustna människorsjälar.

Ljuset är lyckan.
Lyckan som för länge sen lämnat dessa trakter.
Lyckan är här bara ett begrepp
ett ord utan styrka.

Träden fäller sina löv
som färgar marken med brun sörja.
Solen slocknar i horisonten.
Allt blir dystert, kallt och grått.

Husen som var fyllda med ljus
är nu bara kvarlämningar från en svunnen tid.
Dagarna som var fyllda med hopp
försvann med den vita snön.

Döden är numera en befrielse
som vi välkomnar med öppna armar.